Sök på frendo.se
och Bodströms argument
(080913)
Thomas Bodström debatterade loggnings-
lagen med Frendos redaktör Per Agerman
i P1 Morgon 8 september.
Det handlar om att samtliga tele- och internetoperatörer i Sverige får detaljerade krav från statens sida att registrera och spara en lång rad uppgifter om sina abonnenter och därmed hur vi alla kommunicerar. Det kan exempelvis handla om vem som ringer vem och när, men också om uppgifter om geografiska positioner och olika tekniska id-uppgifter för den utrustning som används.
Uppgifterna ska enligt utredningens förslag sparas i 12 månader. Tanken är att polis och åklagare därmed ska kunna få tillgång till en persons hela kommunikationshistorik i samband med brottsutredningar.
Innan kritiken mot den nya FRA-lagstiftningen har tystnat kommer alltså regeringen att lägga fram ett nytt förslag om ett mycket långtgående övervakningsprogram. Till på köpet går det svenska förslaget längre än minimikraven i direktivet.
Justitieminister Beatrice Ask brottas förmodligen med en del bekymmer kring hur lagen ska "säljas in" bland väljarna. En lång rad remissinstanser har också kritiserat utredningens förslag och krävt förändringar.
I väntan på besked om när lagförslaget ska läggas fram anordnade Sveriges Radios P1 Morgon en debatt i ämnet i måndags 8 september (klicka här för att lyssna på inslaget).
Frendos redaktör Per Agerman (ja, det är jag som skriver det här) och tidigare justitieministern Thomas Bodström var inbjudna som debattörer.
Eftersom Thomas Bodström var en av pådrivarna bakom EU-regleringen på området, och fortfarande är en stark påhejare av den nya lagen, kan det vara intressant att studera de huvudargument och påståenden han förde fram i P1 Morgon. Man kan anta att Beatrice Ask kommer att gå på ungefär samma linje när lagförslaget väl kommer.
Argument 1: Trafikdata sparas redan idag
Thomas Bodström återkom flera gånger till att de nya reglerna inte innebär någon skillnad eftersom den här typen av trafikdata sparas redan idag:
"Idag så sparas de här uppgifterna och det finns en obegränsad rätt hos teleoperatörerna, och så har man gjort i 40 år."
Detta är en mycket grov förenkling av verkligheten. Sedan 1997 är grundregeln att operatörerna ska utplåna trafikdata så fort som uppgifterna inte längre behövs, exempelvis för fakturering. Även denna princip bygger på ett EG-direktiv.
Att trafikdata ändå lagras i viss omfattning beror på att riksdagen vidgat ramarna för operatörernas självbestämmande på området. Samtidigt har polisväsendet stått bredvid och applåderat de som sparat lite mer uppgifter än nödvändigt.
Post- och telestyrelsen och Datainspektionen har, så vitt känt är, inte gjort några kontroller av den här verksamheten vilket gör att det inte är fel att säga att staten har gett sin tysta tillåtelse till lagringen.
Men grundprincipen är alltså rakt motsatt: "Operatören är aldrig tvungen att spara uppgifter. Huvudregeln är den motsatta, att operatören är skyldig att radera eller avidentifiera alla uppgifter", som Post- och telestyrelsen sammanfattar lagstiftningen på området (Sammanställning av lagstiftning och praxis kring utlämnande av teleuppgifter, PTS 28 november 2006).
Eller som Tele2 skriver i sitt remissvar till utredningen: "Det kan dock konstateras att genom införlivande av direktivet i svensk rätt kommer de brottsbekämpande myndigheterna att få tillgång till betydligt mer trafikdata än vad som tidigare varit fallet i Sverige."
Thomas Bodströms argument innehåller också ytterligare en slående förenkling. När staten nu går in och kräver att operatörerna registrerar sina kunder medföljer en lång lista på exakt vad det är som ska sparas. Jämfört med tidigare blir registreringen både mer omfattande och heltäckande.
Argument 2: Ingen omfattande lagring
Thomas Bodström är noga med att understryka att det inte är innehållet i kommunikationen som ska sparas utan just bara trafikdata. För att ytterligare tona ner det hela hävdade han i debatten att: "Det är inte fråga om några enorma dataregister."
Men till och med en lekman kan ju ganska snabbt göra sig en bild av de stora lagringsresurser som krävs om all telefoni- och internetanvändning ska registreras.
Ett konkret exempel är tidningen Computer Swedens beskrivning av hur Ericsson ser på kraven på lagringskapacitet i sina system:
"Det hela är ett avancerat verktyg för masslagring av internettrafikdata, som ska klara att spara två miljarder uppgifter varje dygn. Mängden insamlad data uppskattas till 250 terabyte per år."
Ett annat exempel är hur telekomoperatörerna och deras teknikleverantörer beskriver utmaningen att hantera direktivets krav. Här är ett citat från programmet till den stora branschmässan ISS Europe som hålls i början av oktober i Prag, där trafikdatalagring beskrivs så här:
"...not an easy task when considering the expansive subscriber bases and massive amounts of data traveling across a service provider network. Data comes with multiple and overlapping criteria including: IP address, MAC address, phone number, SIP URL and email. Add that to the multitude of next-generation networks that many enterprises support - Wireless, WiMAX, cable and IMS, to name a few - and even the best efforts to retain data can fall short."
Faktum är att det håller på att växa fram en ny gren av it-branschen som enbart inriktar sig på att lösa problemet med att hantera de enorma informationsmängderna.
Det är därför ingen överdrift att kalla trafikdatalagringen för världshistoriens största registreringsoperation. Detta oavsett om Thomas Bodström väljer att se det som "världshistoriens största överdrift."
Argument 3: Enbart för polisiära syften
Ett viktigt argument för Thomas Bodström är att lagrad trafikdata bara ska bli åtkomlig för polis och åklagare vid förundersökningar i samband med grov brottslighet. Detta till skillnad mot FRA-lagen som inte har sådana krav.
Men inte heller detta argument visar dock upp en komplett bild av verkligheten. Redan vid nyår kommer den så kallade Polismetodutredningen att lämna ett förslag på hur polis och åklagare enklare ska få tillgång till lagrad information, exempelvis vem som står bakom ett visst IP-nummer. Därmed kan polisen i princip komma att få tillgång till en "telefonkatalog" över IP-adresser som kan nytttjas redan innan det finns en konkret misstänkt.
Det stora bekymret för riksdagen när de ska ta ställning till det nya lagföslaget är att ledamöterna inte kan veta hur informationen kan komma att användas framöver. Inom hela EU är trenden att informationsutbytet över gränserna ska utökas samtidigt som förebyggande spaning ses som allt viktigare.
Lägg därtill att starka påtryckargrupper som upphovsrättsindustrin redan har krävt tillgång till uppgifterna.
De löften om begränsad användning som ges idag kan alltså falla redan inom kort.
Argument 4: Bättre ekonomisk reglering
Thomas Bodström anser att dagens ekonomiska avtal mellan polis och operatörer "är helt oanständigt i ett rättssamhälle". Idag är praxis att operatörerna har rätt att ta mer betalt om ett ärende exempel är mer komplicerat eller kräver snabb handläggning.
I den nya regleringen talas istället om schablonersättningar men det viktigaste delen är att operatörerna föreslås få ta hela kostnaden för att införa och drifta trafikdatasystemen. Samtliga stora operatörer som lämnat remissvar är starkt kritiska till kostnadsfördelningen.
Argument 5: Lagring nödvändig för att klara upp allvarliga brott
Det här är givetvis trafikdatalagringsvännernas främsta argument i en snabb mediedebatt. Thomas Bodström räknade upp grova brottstyper och förklarade att det skulle vara rena julafton för brottslingarna om polisen inte kunde få tillgång till trafikdata.
Givetvis kan den här typen av uppgifter vara mycket användbara i en polisutredning men den första frågan måste ändå vara om en övervakning av samtliga individer (även barn och ungdomar) står i proportion till behovet att ta fast ett begränsat antal brottslingar.
I princip alla tunga remissinstanser framhåller att det handlar om ett stort ingrepp i den personliga integriteten.
Vissa remissinstanser ställer sig till och med skeptiska till nyttan med övervakningen:
"Den typ av uppgifter brottsbekämpande myndigheter får ut bedömer vi i hög grad vara mycket svår att använda." - Swedish Network Users' Society (SNUS)
"IT&Telekomföretagen anser att direktivet i sig i mångt och mycket är verkningslöst mot det som det är tänkt att vara ett medel mot, nämligen terrorism och grov brottslighet." - IT & Telekomföretagen
Av den årliga rapport som riksdagen får när det gäller användningen av tvångsmedlet hemlig teleövervakning framgår att tillgång till trafikdata hade "betydelse för förundersökningen" i 50 procent av de fall där domstol godkände tvångsmedlet.
I hälften av fallen hade det alltså ingen betydelse för förundersökningen. Trots detta framhålls trafikdatalagring som en nödvändighet och det enda tänkbara alternativet.
Det finns självklart möjliga alternativ till hur polisens spanings- och utredningsmetoder på internet och i telefonnäten kan förbättras utan att alla för den skull registreras löpande.
Ett stort men ofta förbisett problem med att EU inför obligatorisk trafikdatalagring är att telekombranschen anpassar sig och bygger in övervakningen som standard i alla sina system. Därmed sprids också tekniken till långt mer repressiva och odemokratiska stater.
Thomas Bodström argumenterar på ett sätt som vädjar till vår gemensamma rädsla för grov brottslighet men man glömmer samtidigt lätt bort alla de som har förföljts, torterats, fängslats och mördats genom historien i kampen för våra grundläggande fri- och rättigheter.
På många håll i världen är detta fortfarande tyvärr en realitet. EU går nu i bräschen för att sprida övervakningstekniker som kan användas för att administrera censur, förföljelse och utrensningar och som i längden hindrar den globala demokratiska utvecklingen. Detta måste också ligga i vågskålen när man diskuterar lagstiftningens effekter.
Fotnot: Ett flertal remissvar till Trafikuppgiftsutredningen kan läsas här.
För den som vill fördjupa sig i bakgrunden till trafikdatalagringsdirektivet rekommenderas Frendos rapport Trafikdatalobbyisterna.
Debattören och bloggaren Oscar Swartz har också granskat Thomas Bodströms agerande i processen fram till direktivets införande 2006. Missa inte rapporten "Marschen mot Bodströmsamhället".
Tillbaka till frendo.se