Är massövervakning svaret?

By | 2017-04-27

En slående likhet mellan flera av förövarna i de senaste årens terrordåd i Europa är att de på något sätt varit föremål för polisers och andra myndigheters intresse under åren före attentaten.

Tidigare brottslighet, flaggade resemönster, konstaterat organiserat utanförskap och avvisningsbeslut är några exempel. Trots det har de kunnat genomföra sina dåd.

Detta uppenbara misslyckande för polis, säkerhetstjänster och andra myndigheter, sprunget ur underfinansiering, felprioriteringar och organisatoriska problem, är det dock ingen som talar om. Istället blir det ständiga svaret från myndigheter och politiskt håll att det måste bli hårdare tag efter varje nytt dåd. För alla.

Nya storskaliga övervakningssystem har lanserats i en strid ström sedan 2001 och 2017 finns inget som tyder på att önskemålen är på väg att mattas av. Detta samtidigt som den absoluta merparten av individerna som lever inom EU (och utanför) inte planerar att begå fruktansvärda brott riktade mot medmänniskor i det egna närsamhället.

Frågan efter alla dessa år är om massövervakning verkligen är det som krävs för att hitta nålarna i höstacken? Allt mer talar för att det är andra metoder som måste till men också att det finns många skattebetalare som är beredda att vara med och betala. Men inte med ytterligare inskränkningar i den personliga integriteten.